Sophia Blomqvist

Inledning “Stopp min kropp” – ett fenomen vi 70-talister inte var bekanta med från vår barndom, men som många av oss fått stifta bekantskap med genom fortbildning eller genom att barnen kommit hem från förskolan och berättat. Med kampanjer som “Stopp min kropp” lärs barn att säga nej, sätta gränser, känna igen övertramp. Det är ett nödvändigt och välkommet fokus. Och efter att vi hemma hade fått klart att Stopp min kropp inte fungerar mot tandborstning eller bad, har det varit en trygghet även i situationer som är helt godartade, men där det ändå kan uppstå otrygghet. Som brottningsmatcher eller syskongnabb. Men vad händer med barnets emotionella integritet? Vem skyddar barnets inre rum – tankar, känslor, tillit – från otillbörliga intrång? Välviljan kan bli ett övergrepp Kroppens gränser är ofta tydliga. Själens – desto svårare. Flera gånger under barnens uppväxt har de kommit till skada just för att vuxnas välvilja blivit ett övergrepp.

Förskolans fina ord – och barnets mardrömmar

Första gången tanken slog mig var för flera år sedan då minsta gick på förskola. Rätt som det var började han drömma mardrömmar och jag kunde inte förstå vad som spökade, tills jag som arbetande förälder på föräldrakooperativet, blev vittne till förskolans tal om Barnkonventionen och barnens rätt till en rad saker från vuxna. Jag hade genomgått en fruktansvärd cancerbehandling, samtidigt som det var pandemi och karantänsregler, vilka gjorde oss väldigt isolerade och när jag låg däckad av cellgifter fanns ingen vuxen som fanns där för barnen emotionellt eller terapeutiskt. Det fanns en vuxen som såg till att mat och kläder ordnades, men ingen som helst form av känslomässig trygghet. Samtidigt uttryckte förskolans temaarbete mycket tydligt vad barn hade rätt till från sina vuxna i termer av trygghet, omsorg hemma. Det krävdes ingen vidare fantasi för att förstå hur djup avgrunden var mellan barnets mardrömslika liv och de vackra ord som målades upp i det färgglada projektarbetet på förskolan eller vad de väckte för tankar och känslor. Och förskolepedagoger är inte utbildade för att ta hand om effekterna av en sådan reaktion. De har lärt sig Barnkonventionen och att lära ut den. Vår historia är vår, men vi är förstås inte ensamma. Olika kriser kommer genom livet och oavsett om man talar om kroppen eller själens existens så behöver man vara kapabel att inte bara lyfta ämnet utan också hantera reaktionen om det ska bli rätt.  Det blev tydligt hur lätt det är att tala om barns rättigheter utan att ta ansvar för hur orden landar i barnets inre verklighet.

Skolledarens samtal – ett lojalitetsdilemma

Nästa gång det här aktualiserades var efter att jag begärt klassbyte för ena barnet på grund av mobbing i klassen och en skolledare upplevde att jag inte företrädde barnets vilja och bestämde sig för att ha ett samtal enskilt med barnet för att reda ut det. Jag utgår ifrån att skolledaren agerade i någon form av välvilja, men… Jag talar med mina barn om vad de känner för olika vuxna, om de är roliga, trygga, arga eller någonting annat – i syfte att känna efter och lita på våra instinkter. Det här var en av få vuxna som barnet uttryckt explicit obehag inför och hon satte sig på tu man hand och ifrågasatte min omsorg om barnet i en situation där barnet mobbats i minst 1,5 år och skolan, inklusive just denna skolledaren, inte reagerat på våra rop på hjälp, utan de istället vänt det till att handla om mitt barn. Det var förstås en fullständigt absurd upplevelse för barnet som skadade hennes förtroende för vuxenvärlden, men värre även för mig – för hur skulle hon kunna veta vad jag inte skyddar henne ifrån för att jag inte vet om det, och vad jag inte skyddar henne ifrån för att jag inte bryr mig?

Sömnrutiner på skolresa – regler utan lyhördhet

Tredje gången händer nu, och konsekvenserna av det återstår att se. Barnet har rest iväg med skolan några dagar utomlands. Skolan har inte varit villig att diskutera sitt ansvar, i termer av försäkringar, öppna regler eller att slå fast vilka vuxna som kommer att bära ansvaret, utan enbart barnens och föräldrarnas ansvar relativt skolan. Som en konsekvens av det familjen gått igenom har barnen en hög ångestnivå och våra kvällar ägnas till stor del åt massage, andning och avslappning, för att låta nervsystemen läka. Därför samsover vi, på barnens uttalade önskan och nattljud (nattliga naturljud och på senare tid en spellista med lugnande ljud på viss Hz) är sedan länge en del av den rutin ena barnet sover med, vilket befrämjat lugn och sovkvalitet. Detta har jag klargjort för ansvarig lärare, behovet, samt att mobilen är inställd så att enbart nattljuden samt telefonfunktionen är tillgängliga nattetid, och vederbörande har inte invänt, men samtidigt har de enbart gentemot barnen kommunicerat att barnen inte får ha sina mobiler på natten. Och visst kan jag inte bara förstå, utan förorda att man inte vill att barnen fipplar med mobiler nattetid. Samtidigt har jag hyfsad insyn i gruppen och mitt barns mobil är låst (jag har kontroller på vilka appar som är tillgängliga), ett barn har en antik GSM-mobil med fast tangentbord och ett av barnen är så svårt ointresserad av teknik att vederbörandes mobil i princip saknar appar. Kvarstår två barn från klassen som jag inte känner. Det är inte en mobilmässigt problemtyngd grupp där man behöver gå in med hårda verktyg. Och verkar man i en miljö där alla människor har samma värde, där integritet har högt värde – då måste man också bemöta människor som individer, inte som delar av grupper i alla lägen. Att barnet får kommentarer på utvecklingssamtal om att yttra sig för lite i klassrummet, att barnet inte går i konflikt med lärarna när de inte är ense, utan ber mig om hjälp säger ju också sitt. Så när läraren säger att barnet inte behöver kunna kontakta mig om oro uppstår nattetid, utan kan komma till denna enbart bekanta människa som sover rummet intill, säger det en hel del om förståelsen både för var andra människors gränser för privatliv går (som att få ha sina etablerade sömnrutiner), men också oförståelsen för emotionell trygghet – hur man läser och förstår den. Empati. Emotionell integritet är grunden för verklig trygghet Det är här kärnfrågan ligger. Att barn lär sig att säga nej till fysiska övergrepp är fundamentalt. Men om de inte också lär sig – och får se exempel på – hur emotionella gränser respekteras, blir lärdomen ihålig. Barnet måste få känna att dess känslor, ritualer, och lojaliteter inte är förhandlingsbara utan god anledning. Skolan har ett ansvar att inte bara skydda kroppen, utan även själen.

Avslutning En modern skolmiljö måste förstå barns behov av både struktur och integritet. Det innebär inte att barn alltid ska få sin vilja igenom – men det innebär att skolan inte får agera i det fördolda, utan insyn, dialog eller respekt för barnets emotionella landskap. Föräldrar som för detta på tal är inte svåra – de är barnets första försvarslinje. Skolan kan börja med att alltid föra dialog med vårdnadshavare vid beslut som rör barnets personliga sfär – och fråga sig: hur skyddar vi barnets inre rum? Det är dags att ta barnets inre rum på lika stort allvar som dess yttre.

P.S.
Detta dök upp i flödet på Facebook och illustrerar fint hur vi med de bästa intentioner ofta inte gör gott – för hur ska ett barn hantera den informationen?